Referensvärden för livsmiljötyper och arter

Granskad: ‎den ‎25‎ ‎februari‎ ‎2026

För att bedöma bevarandestatusen för en art eller livsmiljötyp jämförs nuläget med referensvärden. Här kan du läsa mer om referensvärden och hur de sätts.

Referensvärdena ska beskriva behovet, det vill säga ett läge då arten eller livsmiljötypen har en tillräckligt stor population eller area, samt ett tillräckligt utbredningsområde, för att dess långsiktiga överlevnad ska vara säkrad. I EU:s vägledningsdokument beskrivs hur referensvärden bör fastställas.

Naturvårdsverket hade 2023–2024 i uppdrag av regeringen att se över referensvärden för livsmiljötyper, tillsammans med Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten.

Regeringsuppdraget Översyn av referensarealer för livsmiljötyper

Naturvårdsverket har också haft i uppdrag att se över referensvärdet för varg.

Referensvärde för varg i Sverige

Så sätts referensvärden

Referensvärden kan sättas med olika metoder. Oavsett vilken metod som används så ska arbetet bygga på information och kunskap om nuvarande och tidigare förhållanden. Därefter kan man välja en referensbaserad metod, där man till stor del utgår från kunskap om nuvarande och tidigare förhållanden, eller använda sig av ekologiska modeller, som utgår från kunskap om arternas ekologi och behov av livsmiljöer för långsiktig överlevnad.

Man kan också använda en kombination av dessa metoder, eller sätta referensvärden utifrån expertbedömningar. I de fall då arten eller livsmiljötypen sammantaget bedöms uppnå gynnsam bevarandestatus, sätts referensvärdet till dagens värde eller värdet vid EU-inträdet 1995, vilket är detsamma som det nuvarande värdet, om trenden varit stabil.

Det krävs mycket kunskap för att kunna fastställa referensvärden för livsmiljötyper och arter. Ibland finns inte tillräcklig kunskap för att ange en areal eller en populationsstorlek. Då finns istället möjligheten att rapportera i intervall, som anger ett ungefärligt mått på hur nuläget förhåller sig till det önskvärda läget. För många livsmiljötyper och arter har Sverige, i likhet med de flesta andra EU-länder, inte haft tillräckligt underlag för att ange siffervärden.

Koppling till natur­restaurerings­förordningen och pågående regeringsuppdrag

Referensvärdena är en del av bevarandestatusen

Referensvärdena är ett av underlagen som används för att bedöma om en art eller livsmiljötyp uppnår så kallad gynnsam bevarandestatus. Mer om hur bedömningen av bevarandestatus går till finns här:

Rapportering av status för arter och livsmiljötyper

Sverige följer EU:s vägledning

Enligt EU:s vägledning ska bedömningen av referensvärden för livsmiljötyper bygga på information om följande:

  • Nuvarande situation inklusive bedömning av brister, påverkansfaktorer och problem.
  • Trender (kortsiktiga, långsiktiga, historiska, det vill säga långt innan direktivet trädde i kraft).
  • Naturlig ekologisk och geografisk variation (inklusive variation i artsammansättning, variation i förhållanden under vilka livsmiljötyper förekommer, variation av ekosystem).
  • Ekologisk potential (potentiellt utbredningsområde, med hänsyn till fysiska och ekologiska förhållanden, samtida potentiell naturlig vegetation).
  • Naturligt utbredningsområde, historisk utbredning och förekomst och orsaker till förändringar, inklusive trender.
  • Ekologisk konnektivitet och fragmentering.
  • Livsmiljötypens dynamik.
  • Behoven hos livsmiljötypens typiska arter.

Vidare ska följande generella principer beaktas

  • Referensvärden bör baseras på ekologiska/biologiska överväganden.
  • Referensvärden bör fastställas med hjälp av bästa tillgängliga kunskap och vetenskapliga expertis.
  • Referensvärden bör fastställas med hänsyn till försiktighetsprincipen och inkludera en säkerhetsmarginal för osäkerhet.
  • Referensvärden bör i princip inte vara lägre än värdena när habitatdirektivet trädde i kraft, eftersom de flesta livsmiljötyper har listats i bilagorna på grund av sin ogynnsamma status. Utbredningen och storleken (arean) vid datumet för direktivets ikraftträdande är inte nödvändigtvis lika med referensvärden.
  • Referensvärden är inte nödvändigtvis lika med nationella mål. ”Att fastställa gynnsamma referensvärden måste särskiljas från att fastställa konkreta mål; att sätta upp mål skulle innebära att referensvärden översätts till operativa, praktiska och genomförbara kort-, medel- och långsiktiga mål/milstolpar. Detta skulle uppenbarligen inte bara involvera tekniska frågor utan vara relaterat till resurser och andra faktorer.”
  • Referensvärden motsvarar inte automatiskt ett givet ”historiskt maximum” eller ett specifikt historiskt datum. Historisk information (till exempel en tidigare stabil situation innan förändringar inträffade på grund av reversibla påverkansfaktorer) bör dock beaktas vid om bedömning av referensvärden.
  • Referensvärden motsvarar inte automatiskt det ”potentiella värdet” (högsta möjliga omfattning) som dock bör användas för att förstå restaureringsmöjligheter och begränsningar.

Motsvarande vägledande principer finns även för arter.

Relaterade länkar

Frågor och svar om referensarealer

Referensarealer kan förenklat beskrivas som referensvärden som hur stor areal det behövs av en viss livsmiljötyp för att säkerställa att livsmiljötypen och dess typiska arter ska finnas kvar och vara livskraftiga på lång sikt. Begreppet har använts av EU sedan 2004 och har fått en juridisk definition i EU-förordningen om restaurering av natur.

Ekologisk forskning har visat att om mer än cirka 80 procent av en livsmiljö försvinner, så blir det svårt att säkerställa den långsiktiga överlevnaden. Det betyder att minst 20 procent av livsmiljöerna behöver finnas kvar. Referensarealerna har därför ofta satts till 20 procent av den ursprungliga arealen av respektive livsmiljötyp. Detta kallas för ett ekologiskt tröskelvärde. Denna utgångspunkt användes redan i Miljövårdsberedningens betänkanden SOU 1997:97 (s. 126) och SOU 1997:98. Samma kunskap låg även till grund för EU:s tidigare mål att skydda 20 procent av landytan och havet. I EU:s nuvarande strategi för biologisk mångfald har målet höjts till att skydda minst 30 procent. Även de senaste globala förhandlingarna inom konventionen för biologisk mångfald (CBD) landade i ett mål på 30 procent.

Av EU:s vägledning framgår att information om tidigare förhållanden ska vägas in då referensvärden sätts. Enligt vägledningen bör man om möjligt beakta historiska förhållanden under de två till tre senaste seklen, liksom den mer sentida perioden innan direktivet trädde i kraft (från 1940–1950-talet). Syftet med att använda historisk information är att kunskap om hur landskapet och de ekologiska förhållandena har förändrats över tid har betydelse för att kunna bedöma hur stor areal eller hur stor population som behövs för att en livsmiljötyp eller en art ska vara livskraftig på lång sikt.

För vissa livsmiljötyper och arter är bedömningen att det redan finns tillräckligt stor areal eller population för att säkra långsiktig överlevnad. Då har referensvärdet angetts som lika med det nuvarande värdet, eller värdet då Sverige gick med i EU och direktivet började gälla i vårt land (1995).

Nej, andra länder utgår från samma rapporteringsformat och vägledning som Sverige och gör en bedömning av hur stora arealer respektive populationer som behövs för att säkerställa långsiktig överlevnad. I de fall arealer eller populationer då direktivet trädde i kraft bedöms som tillräckliga anges dessa.

Referensarealerna anger hur mycket det behöver finnas av en viss livsmiljötyp för att säkerställa att livsmiljötypen och dess typiska arter ska finnas kvar och vara livskraftiga på lång sikt. Skillnaden mellan vilka arealer som finns idag, och vilka arealer som behövs, utgör återetableringsbehovet. Dessa arealer behöver återskapas så att de uppnår de kvaliteter som behövs för att kunna räknas som livsmiljötyp. Referensarealerna utgör på så sätt bindande målsättningar inom naturrestaureringsförordningen.

I naturrestaureringsförordningen finns också krav på att arealer som utgör livsmiljötyper ska uppnå gott tillstånd samt att arealerna i gott tillstånd inte ska försämras.