EU-förordningen om förpackningar (PPWR)

Mikroföretag finns definierat i kommissionens rekommendation 2003/361/EG om små och medelstora företag. Ett mikroföretag har upp till 10 anställda och en omsättning eller balansomslutning på upp till 2 miljoner euro.

Mer information om vad som gäller för dig som har ett mikroföretag finns här:

Förpackningsproducent – det här gäller för dig

Bestämmelserna i artikel 5.5 som begränsar innehållet av PFAS i förpackningar avsedda att komma i kontakt med livsmedel börjar tillämpas från och med den 12 augusti 2026. EU-förordningen föreskriver ingen övergångsperiod och därför måste förpackningar avsedda att komma i kontakt med livsmedel som släpps ut på marknaden efter den 12 augusti 2026 uppfylla de PFAS-gränsvärden som fastställs i EU-förordningen om förpackningar.

Förpackningar som har släpps ut på marknaden före den 12 augusti 2026 får finnas kvar på marknaden och behöver inte återkallas.

Tillverkare kan släppa ut förpackningar på marknaden, antingen tomma eller med en produkt. Under normala omständigheter släpps grupp- och konsumentförpackningar i kontakt med livsmedel ut på marknaden när de är fyllda, medan transport- och serviceförpackningar släpps ut på marknaden tomma. Utsläppande på marknaden är första gången förpackningen tillhandahålls på marknaden. Naturvårdsverkets tolkning är att tillhandahållandet av en produkt förutsätter att det finns ett erbjudande eller ett avtal (skriftligt eller muntligt) mellan två eller flera juridiska eller fysiska personer om en överföring av ägandet, innehavet eller någon annan rättighet avseende produkten i fråga efter det att produkten har tillverkats. Överföringen medför inte nödvändigtvis ett fysiskt överlämnande av produkten. Därför skulle en tillverkare kunna släppa ut tomma eller fyllda förpackningar som kommer i kontakt med livsmedel på marknaden genom en överföring av laglig besittning.

En teknisk dokumentation innehåller fler detaljer och uppgifter om förpackningens design, utformning, material och även information om hur tillverkaren har gjort sin bedömning att förpackningen stämmer överens med relevanta kraven i artikel 5.12 i EU förordningen om förpackningar. Vad en teknisk dokumentation ska innehålla framgår av bilaga VII. Att upprätta en teknisk dokumentation är del av det förfarande för bedömning av överensstämmelse som avses i artikel 38 och som tillverkaren ska göra innan de släpper ut en förpackning på marknaden. När tillverkaren har gjort sin bedömning och kan visa att förpackningen uppfyller de tillämpliga kraven ska tillverkarna upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse i enlighet med artikel 39. EU-försäkran om överensstämmelse innehåller mindre detaljer än den tekniska dokumentationen. Vad den ska innehålla för uppgifter framgår av bilaga VIII i EU förordningen om förpackningar. Importörer ska hålla en kopia av EU-försäkran om överensstämmelse.

Plastfolie/film på rulle är vanligt i restaurang- och cafébranschen för att packa in livsmedel innan de säljs till slutanvändare. Plastfilmen är i dessa fall att betrakta som en serviceförpackning eftersom den är utformad och avsedd att fyllas vid försäljningsstället (artikel 3.1.1.d och bilaga 1). Även om plastfilmen, när den säljs på rulle, i sig inte användas som förpackning, är den alltså avsedd att användas som förpackning vid försäljningsstället (till exempel café eller restaurang).

Tillverkaren enligt EU-förordningen om förpackningar är den aktör som rent faktiskt tillverkar plastfilmen på rulle. Tillverkaren ska uppfylla skyldigheter enligt artikel 15 som bland annat innefattar att genomföra en bedömning av överensstämmelse och utarbeta en teknisk dokumentation.

Tillverkare, importör eller distributör – det här gäller för dig

Tillverkaren är i de flesta fall även producent men det beror på var tillverkaren är etablerad och till vem som denne tillhandahåller förpackningen.

Förpackningsproducent – det här gäller för dig

Som exempel blir tillverkaren producent om den är etablerad i Sverige och säljer plastfilm på rulle till grossister eller direkt till restauranger/caféer i Sverige.

Plastfilm på rulle som säljs till konsumenter, exempelvis i livsmedelsbutiker, räknas däremot inte som en förpackning. Detta beror på att plastfilmen i detta fall inte är avsedd att användas som förpackning av en ekonomisk aktör, utan av en slutanvändare, och därmed inte uppfyller definitionen av förpackning (artikel 3.1.1).

Artikel 15.5 kräver att förpackningar ska vara försedda med information som möjliggör unik identifiering, till exempel:

• serienummer,
• batchnummer,
• eller annan likvärdig identifierare.

Syftet är att underlätta spårbarhet, vid kontroll av överensstämmelse och marknadskontroll. Förpackningen ska kunna identifieras och kopplas till relevant teknisk dokumentation och EU-försäkran om överensstämmelse (DoC). Serie- eller batchnumret som anges på förpackningen behöver därför vara samma som det som anges i dessa dokument. 

Kravet innebär inte nödvändigtvis att varje individuell förpackning eller varje förpackningskomponent måste ha ett eget nummer. En standardiserad plastpåse, kartong, tejprulle eller etikett behöver normalt inte ha ett unikt serienummer per individuella förpackning. Det räcker vanligtvis att förpackningen kan kopplas till en produktionsbatch och därigenom till den tekniska dokumentationen och DoC:n.

Om en förpackning består av flera komponenter, till exempel en burk yoghurt av plast med metallock, behöver inte varje enskild förpackningskomponent ha ett unikt individuellt serienummer utan det räcker att numret sitter på någon av dessa delar.

Om designen ändras på ett sätt som gör att överensstämmelse med kraven kan påverkas måste förpackningen märkas med ny identifiering. 

Kravet att upprätta teknisk dokumentation gäller från och med den 12 augusti 2026. Teknisk dokumentation ska därför tas fram för alla förpackningar som släpps ut på marknaden från detta datum. 

Den tekniska dokumentationen ska innehålla uppgifter som visar hur förpackningen uppfyller de hållbarhetskrav som gäller enligt artikel 5–11. Om ett visst hållbarhetskrav börjar tillämpas först vid ett senare datum behöver tillverkaren dock inte redovisa information om detta krav i den tekniska dokumentationen förrän kravet börjar gälla. Detta gäller till exempel för kraven på innehåll av återvunnen råvara (artikel 7) samt krav på materialåtervinningsbarhet (artikel 6), vilka inte ska tillämpas förrän 2030.

Ja, en och samma EU-försäkran om överensstämmelse kan omfatta flera förpackningar, förutsatt att de har samma egenskaper i förhållande till de krav som ska bedömas enligt PPWR.

Enligt EU-kommissionens vägledning ska försäkran om överensstämmelse upprättas för varje förpackningstyp. Om exempelvis flaskor har olika storlekar men innehåller samma produkt och storleksskillnaden inte påverkar uppfyllandet av kraven i PPWR, kan en gemensam försäkran om överensstämmelse användas. Om skillnaderna däremot påverkar kraven, till exempel kravet på minimering eller återvunnet innehåll, kan separata försäkringar behövas.

Ekonomiska aktörer har olika skyldigheter enligt PPWR beroende på vilken roll de har i leveranskedjan. För att kunna uppfylla dessa skyldigheter kan det vara nödvändigt att få information och dokumentation från andra aktörer, exempelvis tillverkare eller leverantörer.

Om en aktör inte får det underlag som behövs bör denne så snart som möjligt kontakta den leverantör eller ekonomiska aktör som ansvarar för informationen och begära de uppgifter som krävs. Det kan vara lämpligt att dokumentera vilka uppgifter som har efterfrågats och när kontakterna har skett.

Ytterst ansvarar varje ekonomisk aktör för att uppfylla de skyldigheter som följer av förordningen för den egna rollen i leveranskedjan.

En leverantör har skyldighet enligt artikel 16 i PPWR att förse tillverkaren med all information och dokumentation som krävs för att tillverkaren ska kunna visa att förpackningen och förpackningsmaterialen uppfyller kraven i PPWR. Denna information och dokumentation ska lämnas i pappersform eller i elektronisk form och vara på ett eller flera språk som lätt kan förstås av tillverkaren. Det kan vara bra att upplysa leverantörer av förpackningsmaterial om denna skyldighet i det fall de inte tillhandahåller efterfrågad information. 

Mer information om skyldigheter för tillverkare, importörer och distributörer finns på sidan Tillverkare, importör eller distributör – det här gäller för dig. 

Enligt definitionen av förpackning i artikel 3.1 punkt 1 ska transportförpackningar betraktas som förpackningar när de tillverkas och släpps ut på marknaden med avsikten att användas för att innehålla, skydda, hantera, leverera eller presentera produkter.

Tillverkaren av en transportförpackning identifieras vid det skede då den tomma förpackningen har uppnått sin slutliga form.

En förpackning har nått sin slutliga form när den kan användas som transportförpackning utan att några ytterligare komponenter eller hjälpelement behöver tillföras.

Sträckfilm som används för att stabilisera last på pallar ska betraktas som förpackning när den säljs på rulle, även om den senare kapas och används för att emballera pallgods.

Tillverkaren är det företag som fysiskt tillverkar filmen och släpper ut den på marknaden som förpackning, så länge den inte har ett annat företags varumärke. 

Det företag som köper filmen och sedan använder den för att säkra varor betraktas inte som tillverkare.

Enligt artikel 27 i EU förordningen om förpackningar ska ekonomiska aktörer som använder återanvändbara förpackningar delta i ett eller flera system för återanvändning och säkerställa att dessa system uppfyller kraven enligt förordningen, del A bilaga VI. Ekonomiska aktörer har också möjlighet att själva inrätta egna system för återanvändning som uppfyller kraven. Under förutsättning att kraven i bilaga VI efterlevs så kan systemen utformas på olika vis. Det betyder att branschen behöver hitta sätt att samarbeta och hitta de lämpligaste lösningarna beroende på produkter och lokala omständigheter och därmed optimera funktionen för systemen för återanvändning. Innan en förpackning för första gången tillhandahålls på en medlemsstats marknad, ska den som tillhandahåller den se till att det finns ett system på plats där förpackningen kan rotera och samlas in och återanvändas. Det är krav som ställs i artikel 26 i EU förordningen om förpackningar.

Påfyllning är en process genom vilken en behållare fylls på av en slutanvändare eller av en slutlig distributör med en eller flera produkter som slutanvändaren köper av den slutliga distributören. Behållaren som används för påfyllning ska fungera som en förpackning. Behållaren kan vara slutanvändarens egen medtagna alternativt en behållare som köps av slutanvändaren vid den slutliga distributörens försäljningsställe. Vid en påfyllningsstation erbjuds produkter som kan köpas via påfyllning av en avsedd behållare. Definitioner finns i artikel 3.33 och 3.34

Den som erbjuder produkter för påfyllning (till exempel en butik) ska säkerställa att påfyllningsstationerna uppfyller kraven i bilaga VI, del C och eventuella krav som fastställs i andra unionsrättsakter för försäljning av produkter genom påfyllning.